
Jag tog tåget till Stockholm en kylslagen måndag i november för att träffa Christer Lindarw för en pratstund och en go´fika på legendariska Vetekatten. Han var en kvart försenad och urskuldade sig med att han hade svårt att hitta någon parkeringsplats. Ursäkten godtogs förstås och vi hittade ett eget rum på fiket där vi kunde prata ostört. Christer är dubbelt aktuell. I februari har hans nya show Club After Dark premiär och han gör stor succé som rollfiguren Danny i Bonusfamiljen på SVT.
Varför gör du CLUB AFTER DARK? - Det är ju inte kommit några som tagit vid efter att jag har slutat. Inga smågrupper som har startat och försöker göra något liknande som det vi gjorde. Ska vår ”grej” dö ut efter oss? Och så hörde producenterna bakom ”Mamma Mia - The Party” av sig till mig och undrade om inte After Dark skulle kunna göra en helkväll på någon teater i Stockholm. En föreställning där de medverkande även rör sig ute bland publiken innan föreställningen. Jag hade varit i New York och sett en föreställning där som var precis så, bara det att jag kände att vi skulle kunna göra det mycket bättre i Sverige. Jag tror att Sverige behöver lite glitter och glamour fortfarande. De flesta andra krogshower som finns är ju egentligen bara artister som gör konserter i lite lyxigare förpackning.
Var spelas showen? - Först var det tänkt på Tyrol på Gröna Lund men pandemin har drabbat nöjesfältet hårt så vi tittade på Vasateatern istället. Lokalen där är fantastisk, som gjord för kabaré. Föreställningen är i tre akter, sammanlagt en och en halvtimme.
Är det inte så att du efter att ha slutat - nu fått lust att stå på scen igen? - Nej, verkligen inte. Jag har aldrig varit en som disciplinerat sitter och jobbar kontorstid varje dag som Benny Andersson eller Eva Dahlgren. Jag måste ha ett projekt och då får det gärna brinna i knutarna - då får jag något gjort.
Vad kommer du att göra i den nya showen? - Min funktion är densamma som förut förutom att jag inte kommer att vara på scen. Jag har, tillsammans med Kent Olsson och Hans Marklund, suttit hela hösten och spånat fram ett program. Sedan ska en del musik spelas in och en hel del nya kläder måste sys. I och med pandemin har jag ingen lust att åka till Thailand och köpa tyg så jag kommer även att återanvända en del gamla kläder och ändra dem så de passar showen. Men det är ju lite miljötänk i det också.
Efter att från början har varit lite underground, när blev After Dark folkliga? - Det var två steg. SVT filmade och sände vår show hösten 1977 som väldigt många såg och tyckte om. Vi medverkade även i en välgörenhetsgala där jag gjorde drottningen första gången. Drottning Silvia är på plats och sitter i en loge vid kanten och jag går och ger henne en ros. Men det riktigt stora ”breaket” blir nog vår show från Börsen 1980 då jag också gjorde drottningen i sängen och Lasse Flinkman låg bredvid – som kungen. Där och då började alla gilla oss och besökte våra föreställningar.
Hur kom det sig att du hamnade i ”Bonusfamiljen”? - Jag blev tillfrågad att göra en liten roll som försäljare i en damaffär. Jag undrade först varför man ringer och frågar mig när det finns så många skådespelare arbetslösa, men jag nappade direkt. Brydde mig egentligen inte om manuset eller något utan såg det som ”en kul grej”. Dannys karaktär blev så uppskattad att de nu i nya säsongen har gjort den rollen större. Jag är nu en del av bonusfamiljen då jag i serien bor ihop med Marianne Mörcks karaktär. Hon har sagt till mig att jag nog skulle vara den enda hon skulle kunna tänka sig att bo ihop med på riktigt. Vi är ju ensamvargar båda två. Nu kan jag också avslöja att Bonusfamiljen även kommer att bli långfilm. Vi ska spela in nu i december, januari och februari.
Vad hade du för jobb hemma i Eskilstuna? - Jag jobbade under gymnasiet på Domus och sålde reakläder för 3,25 kronor i timmen. Men jag slutade där efter att min chef skällde ut mig för att jag hade gått på toaletten under arbetstid. Det får man göra på sin rast, tyckte han. Sedan har jag faktiskt jobbat på Volvo BM och kört gaffeltruck. Det var väl manligt…? Haha, nej, det var nog inte min grej.
Hur är du själv som chef för alla som jobbar i dina produktioner? - Jag gillar inte att de ser mig som ”chefen”, jag vill att vi ska vara ett gäng. Jag vill att det ska vara en trevlig stämning och att alla ska ha kul. Jag skulle aldrig kunna göra som Magnus Uggla, som inte umgås med sina musiker och medarbetare, jag vill äta med alla andra och inte vara en ”stjärna”.
Hur började du med dragshow? - När jag hade flyttat till Stockholm efter gymnasiet för att utbilda mig till designer så hamnade jag en gång på en privat maskerad där temat var ”ombytta roller”. Det var första gången som jag klädde ut mig till tjej. Det var häftigt och alla tyckte att ”hon” var vacker. Någon som var på den festen kom ihåg mig och ringde mig, då det skulle sättas upp en show på innestället Alexandra. Jag ville först inte använda mitt riktiga namn men efter att just jag fått fina recensioner så ändrade jag mig.
Du har ju blivit utsedd till Sveriges snyggaste kvinna på scen men du är ju dessutom väldigt rolig. - Ja, jag brukar säga till mina kollegor när de ska göra något komiskt nummer och måste göra sig fula. Man blir aldrig riktigt bra förrän man vågar vara ful. Det är först då man får en bredd på sin scenpersonlighet. Jag är väldigt stolt över priset som jag fick i höstas; Gösta Ekmans Hederspris. Det var kul att få kredd för alla de humoristiska nummer som jag har skrivit. Har du några minnen från dina år i Eskilstuna?
- Ja, det var ju då man formades tillsammans med sina vänner. Vi är ett gäng från S:t Eskils gymnasium som träffas än idag. Vi firar Lill-Jul varje år. I fjol blev det tyvärr inget på grund av pandemin. Då blev det istället 50-årsjubileum med glögg i ett Zoom-möte. I år träffas vi på riktigt igen. Christer och jag lämnar Vetekatten och pratar på vägen ut om att vi båda går mot 70 år och att en och annan från vår generation har lämnat detta liv. Det är svårt att vänja sig vid det. Men vi skiljs ändå åt i dur då hela hans person utstrålar glädje, hopp och framtidstro. Christer går mot sin bil för att åka på möte med gänget bakom Bonusfamiljen och jag själv sätter mig på tåget för att åka hem till Eskilstuna. Så härligt att träffa en sådan okonstlad person som gått sin egen väg. Och som behållit sin Eskilstunadialekt. Vem har sagt att den är ful? Och så antydde han att han kanske då och då ändå kommer att hoppa in på scen i Club After Dark.
Text & Foto: Peter Torsén
Comments