Anita Goldman är en av våra stora svenska författare med ett stort antal dokumentärromaner bakom sig – oftast ur ett feministiskt perspektiv. När årets Litterart Gästabud gick av stapeln var Anita Goldman först ut. Hon berättade om arbetet med boken om atombombens fader Robert Oppenheimer som kom ut redan 2009 – men som är mer aktuell än någonsin.
Det är höst nu och Anita håller som bäst på att skriva i sin trädgårdsdagbok. På sin skånegård har hon en stor gammaldags trädgård med gamla tidens perenner och som sig bör i Skåne – mängder av stockrosor. Men det som ligger henne varmast om hjärtat är grönsaksodlingarna.
- Varje år sätter jag vitlök så jag klarar mig hela året och det räcker även till att sätta en ny omgång inför nästa år. Det blir som ett återbruk av vitlök.
Anita är en högt respekterad författare i vårt land och att hon skulle skriva var självklart redan i väldigt unga år. Fröken i andra klass sa till hennes föräldrar att de skulle skicka den första boken Anita skrev. Lite uppfordrande för en åttaåring att höra.
-Redan som obstinat och vänsterradikal19-åring kom jag in på journalisthögskolan. Men jag har aldrig identifierat mig som journalist. Det som har legat mig varmast om hjärtat är att undersöka världen och vårt sätt att leva i den utifrån olika perspektiv.
JUDISKT PERSPEKTIV
Hon har bott i Israel under många år och flera av hennes böcker har ett judiskt perspektiv. Anita är född och uppvuxen i Göteborg i en familj med judiska rötter och rapporterna om det som händer i mellanöstern just nu gör henne ledsen. Det är inte den synen hon har på det som verkar vara en omöjlig konflikt att lösa.
Snart får hon återvända till sin barndomsstad, då för att få ta emot det fina priset Frihetspennan som instiftades av publicisten Torgny Segerstedt som var en stark kritiker av Hitler och fördömde nazisterna och deras antisemitism redan innan de tog makten. Anita får priset för att i flera decennier varit en viktig röst genom sitt författarskap och inte minst som publicist, numera i Dagens Nyheter, när det gäller ämnen som militär upprustning, kvinnans ställning, den ständigt pågående konflikten i mellanöstern och även klimatfrågan.
Dokumentärromanen ”Om jag så måste resa till Los Alamos” var den som stod i centrum när Anita deltog på årets Litterart. Hon skrev boken om atombombens fader, Robert Oppenheimer, redan 2009 men boken är mer aktuell än någonsin då världen står inför ett kärnvapenhot. Filmen på samma tema kom ut förra året och gjorde också att bokförlaget satsade på en nyutgåva.
-Jag begav mig till denna magiska plats där ett stort antal unga vetenskapsmän slog sig ner mitt under brinnande världskrig för att framställa världens första atombomb. Många av dem var judiska forskare som flydde till USA.
MAGISK PLATS
Anita beskriver New Mexico som en magisk plats. Los Alamos har än idag ett kärnvapenlaboratorium och staden är präglad av det. Huvudstaden i New Mexico är däremot en av USA:s vackraste städer och där Anita valde att bo när hon gjorde research för boken.
-I Los Alamos kunde jag inte bo då hela samhället var uppbyggt kring laboratoriet. Santa Fé var dess motsats med ett starkt kulturliv; både författare och bildkonstnärer har lockats dit. Här träffade jag många som på något sätt hade en anknytning till Los Alamos – en del villiga att berätta, andra inte.
Anita vill med boken lyfta fram tragiken bakom det här stora arbetet där man skapade ett helt slutet samhälle. Frågan om hur unga briljanta män kunde bortse från sina etiska grundvärderingar genomsyrar boken.
-Jag har vänner som sentimentaliserar händelsen med att ”de visste inte vad de gjorde”. Men jag tror människor har svårt att förhålla sig till hur det verkligen var. Den enkla sanningen är att de var väldigt angelägna om att komma före Tyskland med att ta fram kärnvapen.
STARK SAMMANHÅLLNING
Livet för de som jobbade i Los Alamos och deras familjer var svårt. De förbjöds att ha kontakt med den yttre världen och att skriva dagbok var helt förbjudet.
-Samtidigt beskrev många det som den bästa tiden i deras liv. då man var hänvisade till varandra och det skapades en stark sammanhållning.
Anita knyter ihop tråden med att männen som tog fram atombomben ödelade en vacker plats – och det håller vi på att göra idag också. Med det menar Anita hela jorden.
Boken om Los Alamos tar sin början i Sörmländska Årdala där Anita bodde ett antal år. Även om det var fint och hon fann en plats i såväl kyrkan som samhället så är det på Österlen där hon känner sig som mest hemma.
- Här finns mycket kultur och många kulturintresserade människor.
Anita har varit i Skåne sedan i mars och packar nu ihop inför vintern då hon beger sig till bostaden i Stockholm men snart också till dotter och barnbarn som bor utomlands.
-Jag tänker mindre och mindre på mig själv som bosatt i Stockholm, Skåne har kommit att bli min bas i livet, avslutar hon.
”Frågan om hur unga briljanta män kunde bortse från sina etiska grundvärderingar genomsyrar boken.”
Text: Carina Wedin
Foto: Miriam Preis
Comments