top of page

Klara bjuder på komplicerad feelgood


Klara Grede har i dagarna kommit ut med sin andra roman; ”Raka vägen hem”. En berättelse som utspelar sig i karaktärernas barndomshem, inte helt olikt den idylliska miljö Klara själv växte upp i utanför Nyköping.


Första boken, ”Det vi glömde säga”, tog sitt avstamp i Klaras egen skilsmässa och ”Raka vägen hem” i barndomshemmet. Klara vill inte se sina böcker som självbiografiska men såklart finns där strån av sanning.


– Jag lånar såklart stämningar och minnen från sådant jag upplevt, men nej, de handlar inte om mig.


”Raka vägen hem” skildrar tre syskon som återvänder till barndomshemmet för att förbereda sin pappas begravning. Boken börjar i det vemod som finns kring att återvända till en plats man älskar, att tiden går och att föräldrar dör.

– Jag vill att man ska få skratta och gråta och kanske hitta viss igenkänning i sina egna familjerelationer. Man kan kanske kalla det en komplicerad feelgoodroman.


DET ÄR EN HEMVÄNDARROMAN, inte helt olikt Klaras egen barndomsmiljö i Bälinge utanför Tystberg. Hon växte upp med sina bröder i en gammal prästgård omgiven av skog och fält. En plats hon ständigt återkommer till och med all säkerhet besöker även i sommar.

– Jag är såklart påverkad av att ha växt upp på landet och jag tyckte mycket om det. Det var en stillsam tid och säkert ibland långtråkig, långt innan internet och sociala medier upptog vår tid, men där jag fick möjlighet att utforska min fantasi.

Det var ett skapande och kreativt hem. Hennes pappa var filmregissören Kjell Grede, han gick bort 2017, och mamma är textilkonstnären Anita Grede som fortfarande bor kvar i huset. Teater, film och böcker var ett dagligt samtalsämne runt middagsbordet och Klara började tidigt att uttrycka sig genom att skriva.

– Jag tyckte om att skriva allt från skoluppgifter till sagor och födelsedagsberättelse och mitt intresse för teater och film föddes tidigt. Jag ville bli dramatiker och teaterregissör.


DIREKT EFTER GYMNASIETIDEN i Nyköping flyttade hon till Stockholm och jobbade som regiassistent på Boulevardteatern och även på Uppsala Stadsteater. Hon skrev även en barnpjäs för Riksteatern och en del avsnitt för tv-såpan Vita Lögner. Trots att hon fått det hon längtat efter, en tillvaro inom teater och tv, så fanns det en annan längtan; att utbilda sig till lärare vilket hon gjorde som 26-åring.

– Jag tänkte nog att jag skulle kunna kombinera mina jobb och leva lite som en fri själ och jobba när det passade mig. Det funkade kanske inte så bra som hon tänkt och lärarjobbet kom att bli hennes fulla sysselsättning.

Så småningom pockade lusten att skriva på igen och redan 2013 började processen med ”Det vi glömde säga” som också blev hennes debutroman. Den kom ut 2019. Med familj och ett heltidsjobb som lärare krävs det lite planering för att kunna avsätta tid för att skriva.

– Jag skriver gärna tidiga morgnar för att få någorlunda regelbundenhet i skrivandet. När manuset sedan går iväg till bokförlaget blir det en annan typ av process, som är rolig men där det också krävs att jag levererar. Och det slutgiltiga samarbetet med en redaktör uppskattar jag verkligen. Det är ren lyx att någon går in i text man skrivit och ger feedback på ett sådant sätt som en redaktör gör.


ATT LEVA PÅ SITT FÖRFATTARSKAP är få förunnat, det inser Klara. Men hon tycker hon mycket om sitt jobb som gymnasielärare på Sankt Eriks gymnasium i Stockholm där hon undervisar i ämnena svenska och teater och har inga planer på att lämna det. Däremot vill hon se över hur hon kan få loss mer skrivtid inför nästa skrivprocess.

Finns det då en ny bok på gång?

-Jodå, det finns ett grundaccord, men kanske inte så mycket mer, avslutar Klara.


"Teater, film och böcker var ett dagligt samtalsämne runt middagsbordet och Klara började tidigt att uttrycka sig genom att skriva".



Komentarze


bottom of page