Majgull Axelsson är en av Sveriges mest hyllade författare. Drivkraften ligger i att lyfta människor, som är utsatta och maktlösa. Debuten kom 1989 med den dokumentära romanen Rosario är död. Det stora genombrottet blev Aprilhäxan som belönades med Augustpriset. Nyköpingsborna hade glädjen att få lyssna till henne på årets LitterArt.
Att skriva var givet redan i unga år. Däremot trodde hon det inte om sig själv; att hon skulle kunna bemästra konsten att skriva en bok. Därför fick det bli det näst bästa - journalist, för skriva skulle hon. Efter Poppius Journalistskola fick hon sitt första journalistjobb på Tranåsposten. Följde gjorde jobb på ett antal olika tidningar men allt eftersom tiden gick längtade hon efter något annat.
– Att jobba som journalist var en trång värld, säger Majgull. Att alltid vara neutral, aldrig få uttrycka sina egna reflektioner och iakttagelser gjorde att jag mer och mer längtade efter att få vara friare i mitt skrivande. Det var en lång process men till sist gav jag ut två böcker som handlade om barnprostitution och gatubarn i tredje världen. Inte det bästa jag skrivit, men då lossnade det och jag vågade mig på ett större projekt.
”Rosario är död” blev hennes debutroman. Det är en dokumentär roman om elvaåriga Rosario som blev offer för den hänsynslösa sexturismen på Filippinerna. Majgull läste på om barnsex-
handel, gjorde intervjuer i London och New York och besökte även Filippinerna.
– Jag har en bekant som var diplomat och jobbade på Filippinerna just då. Han blev en brobryggare som gjorde att jag kunde komma i kontakt med rätt människor. Jag lyckades även snacka mig in i fängelset där förövaren satt, mannen som skadade Rosario så mycket att hon dog.
DE ÄR HELT OSYNLIGGJORDA
Majgull är inte bara modig – hon är envis och gör en grundlig research. Vilket inte alltid är enkelt då det är människors upplevelser hon skriver om, så det kräver också att hon hittar dem som kan berätta. I boken ”Jag heter inte Miriam” berättar hon om 85-åriga Miriam som ser tillbaka på sitt liv som fånge i koncentrationsläger och hur hon kom med ”Vita bussarna” till Sverige. Men Miriams riktiga namn är Malika och hon tillhörde de allra lägst stående i lägren, nämligen romerna. Hon döljer sin identitet genom ta på sig en död, judisk flickas klänning med davidsstjärnan fastsydd. Och hon kallar sig Miriam.
– Vad som hände med romerna under kriget är något man aldrig pratar om. De är helt osynliggjorda, därför ville jag skriva den här berättelsen. Jag besökte både Auschwitz och Ravensbrück där det faktiskt fanns väldigt mycket dokumentation om romerna, intervjuade personer om romsk kultur och hittade även en kvinna som var överlevare som kunde berätta sin historia.
Efter att boken kom ut så har flera personer hört av sig i tron om att det är just deras släkting som boken handlar om. De har också, precis som Miriam gjorde, börjat prata romani när de blivit gamla – ett språk de stoppat undan, som inte varit accepterat att prata. Så det man kan konstatera är att Miriams historia är mångas.
På frågan hur mycket uppmärksamhet boken fått svarar Majgull:
– Inte alls så mycket som jag önskat. Och det beror såklart på att det fortfarande finns mycket fördomar kring romerna och att man helt enkelt inte tycker deras berättelse är värda att berättas.
BLOTTLÄGGER VÅRT FÖRFLUTNA
De berättelser Majgull brinner för att berätta handlar om utsatta och maktlösa människor. En mörk historia och omskakande roman är den om en systers sökande efter sanningen om vad som hände hennes bror som var en av patienterna på Vipeholm, anstalten för så kallade sinnesslöa.
– Det här är en grupp människor som ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Som journalist skrev jag om den nya omsorgslagen och kunde se med egna ögon hur barn med den här typen av funktionsnedsättningar blommade upp när de fick bli en del av samhället. Det här var människor som tidigare stängts in och inte släppts in i folkhemmet och det är bra att man nu, i flera sammanhang, blottlägger vårt förflutna. Föreställningen ”Vipeholm – tiden före framtiden” som just nu spelas på Stadsteatern var något av det bästa jag sett på en teaterscen, säger Majgull.
I den senaste boken ”Svalors Flykt” tar Majgull strid för utsatta barn. Samtidigt som hon började arbetet med den boken diagnostiserades hon med som hon säger ”skitsjukdomen” Parkinson.
– Istället för att gå i terapi så bearbetade jag det genom att en av huvudkaraktärerna i boken är i samma situation; hon har just fått besked om att hon har parkinson och ska lära sig leva med det. Christel i boken kallar hennes nya följeslagare för Herr P.
Boken handlar om barns otrygghet och sårbarhet; att samhället hävdat att barn och föräldrar så långt det går ska leva ihop – inte helt sällan på barnens bekostnad. Majgull satte sig in i fallet
Esmaralda, Lilla Hjärtat, som blev dödad av sina föräldrar på grund av att kammarrätten dömt till föräldrarnas fördel när de ville ha tillbaka sitt barn.
– Barn har inga rättigheter när det gäller den här typen av fall. Föräldrar kan inte få ha makten över sina barn, barnen måste själva få bestämma.
”Svalors flykt” handlar om Molly som hellre vill bli kallad Zadie Moonbeam, syster till ett barn som blivit misshandlat och dödat, och relationen med Christel – pyskologen som Zadie kallar henne. Zadie har taggarna utåt men med tiden förändras deras relation. I den här boken finns också förövarna, Zadies föräldrar, väl beskrivna.
– Det är svårt att skildra den här typen av människor. Man kan inte demonisera dem och jag har väldigt svårt att komma åt hur de ser ut i huvudet. Jag kände att jag lyckades med förövaren i boken om Rosario, men kanske inte riktigt helt i min senaste bok. Jag kan hitta både förståelse och viss empati med dessa människor, dock aldrig sympati.
Att gång på gång berätta dessa mörka berättelser kan man tro ska bli tungt med tiden. Längtar Majgull aldrig efter att få skriva en feelgood-roman?
– För mig är det viktigaste att få berätta och leta upp saker som är viktiga och som jag tycker måste få komma upp till ytan. Jag vill berätta om det här och det har aldrig känts som en börda. Och jag vill nog ändå säga att allt inte är natt-svart i mina böcker. Tänk bara på slutet i ”Svalors flykt”, när Christel lämnar över lampan till Zadie, visst är väl det feelgood, avslutar Majgull.
”Föräldrar kan inte få ha makten över sina barn, barnen måste själva få bestämma”
TEXT: CARINA WEDIN FOTO: PETER WIXTRÖM
Comments