Han provocerar och upprör – men alltid med syftet att få människor att tänka efter. Jan Emanuel Johansson började sin livsresa i Gottsunda och sedermera på en segelbåt med värstingar med Västindien som mål – en tid som format honom till den han är idag.
Många minns säkert åttiotalets värstingresor där socialtjänsten samlade ungdomar på glid med målet att åka på en seglats till Västindien eller Medelhavet. Resorna slutade ofta med rymningsförsök och myteri innan de ens hade lämnat svenskt vatten. En av ungdomarna var Jan Emanuel Johansson. – Att samla de mest kriminellt aktiva ungdomarna i landet på en segel- båt kanske inte var den mest briljanta idén som uppkommit för att få ungdomar på rätt köl, säger Jan Emanuel som är uppvuxen i Gottsunda, en stadsdel i Uppsala som redan på åttiotalet började få stora sociala problem. – Jag var en skitunge och inte en särskilt trevlig person när jag växte upp. Men jag var den jag var och det är de rötter jag har; ett träd är aldrig mer än sina rötter. Gottsunda är mina rötter och jag är Gottsunda. Jag kan välja att tycka att jag har haft en tragisk uppväxt eller vara tacksam och se det som att de erfarenheterna jag fick där har gett mig det jag har idag.
Jan Emanuel valde den smala vägen i god tid. Han hade insett att för att tillfriskna var det ett av två under som skulle ske – antingen skulle han träffa kärleken eller finna Gud – han lyckades med båda. Det var på Väd- dö folkhögskola som det skedde. Han träffade Annika som kom från en frikyrkofamilj och Jan Emanuel var kanske inte det självklara valet just då. Han fick kämpa länge för att få henne intresserad. – Idag har vi varit gifta i 27 år och har två barn. Utan henne skulle jag tappa bort mig själv fullständigt. Hon betyder allt.
Yngsta politikern
Tidigt började han intressera sig för politik och dryga 20 år blev han invald i utbildningsnämnden i Norrtälje kommun. Han var kommunens yngsta politiker men hade desto större ambitioner. Partitillhörigheten var solklar från början – han var socialdemokrat i själ och hjärta. – Jag var väl till och med lite revolutionsromantiker och hade Cuba som förebild. Även om Cuba är ett land jag uppskattar, och till och med har ett boende i, så är min politiska syn lite mer nyanserad idag.
Inför valet 2002, första gången man hade personval i Sverige, satsade par- tiet stort på Jan Emanuel. Han var en profil som behövdes. Det planerades inför valet och det gällde att synliggöra Jan Emanuel på bästa tänkbara sätt. Realitysåporna var som störst och att få med honom i en av dessa skulle vara ett bra strategiskt val. Valet stod mellan Baren, Big Brother och Robinson. – Jag kände mig ju mest hemma i miljön som Baren men mina rådgivare ansåg, antagligen med rätta, att Robinson hade högre status så jag sökte och kom med. Och turen var med mig, jag vann och genomslaget var enormt.
Nu visste alla i hela Sverige vem Jan Emanuel Johansson var. Han var ung, vältalig och vågade säga vad han tyckte. Det gillade svenska folket. Sturekompaniets krögare stod för valvakan och Jan Emanuel blev invald i riksdagen. Under kommande åtta år jobbade Jan Emanuel på riks- dagsnivå, bland annat i socialutskottet. Jan Emanuel blev en representant för dem som levde i utanförskap och var den som under sin tid i riksdagen lämnade in flest motioner. – Jag har alltid varit emot bidrag. Jag jobbade hårt när jag satt i riksdagen för att hitta former för arbete, eller någon form av motprestation. Alla gratispengar är kontraproduktivt.
Brinner för djurens rätt
Den som inte kan föra sin egen talan har garanterat Jan Emanuel på sin sida. Djurens rätt är också något han brinner för och som han skapade många motioner om i sitt riksdagsarbete. – Jag förstår inte varför djur ska lida för att rika Östermalmsdamer vill gå klädda i päls. Det är för mig helt absurt. Jag lyckades driva igen en motion när det gällde pälsdjursnäringen, ett beslut som borgarna dessvärre ändrade till det sämre när de kom till makten. Jag förstår inte heller exploateringen av djur som tvingas lida för att vi ska äta dem. Jag har inget problem med att vi dödar djur – men de ska ges rätten till ett naturligt beteende så länge de är i livet.
Oavsett om vi pratar om socialt utsatta eller om djur ser man en- gagemanget hos Jan Emanuel. Ett engagemang som är högst levande – trots att han inte är aktiv politiker idag. Men han är fortfarande socialdemokrat, vilket många inte kan förstå. Han har gjort sig en förmögenhet på socialt arbete men han har också jobbat hårt med des- sa ungdomar. Under de första tio åren som han drev behandlingshem och HVB-hem jobbade han som behandlare, han bodde och levde med ungdomarna mer eller mindre dygnet runt.
Ett privilegium
– Jag såg det som ett privilegium att få tillbringa så mycket tid med dessa människor. Jag träffar många av dem på stan och kan se att det gått bra för en hel del. Det känns bra att veta att jag faktiskt räddat människoliv men blir min insats mindre värd för att jag har tjänat pen- gar? Det är pengar jag skattar för, använder till nya investeringar och såklart även för konsumtion vilket ju trots allt också är bra för Sverige. Jag har svårt att förstå att det är något dåligt.
– Innovatörer och entreprenörer ska inte hållas tillbaka, menar Jan Emanuel. Det är vi som får hjulen att snurra. Jag tycker man ska göra precis det man vill med sina pengar och inte bry sig så mycket om vad grannen säger.
Glimten i ögat
Jan Emanuel tvekar inte att skryta med sina bilköp eller dyra kläder. Men det är med glimten i ögat och han provocerar fullt medvetet. Han söker reaktionen och vill få människor att tänka till och ifrågasätta sig själva. – Jag har samma värderingar som jag alltid haft, samma kompisar som innan jag blev rik och är mån om att inte tappa fotfästet och att absolut inte tappa bort mig själv. Pengar betyder inget i det sammanhanget. Jag är självklart tacksam för att jag har pengar men jag är inte mina pengar, jag är min historia och jag är lika mycket sosse oavsett hur mycket jag har på banken. Det är vad vi gör som spelar roll, avslutar Jan Emanuel.
Text: Carina Wedin
Foto: Robert Björk