Anita Grede är en av många textilkonstnärer i Sverige - men en av de få som alltid har ett budskap i sina motiv. Hon arbetar mest med offentliga verk och ett återkommande tema i hennes gobelänger är livet, familjen och allmodern Maria, men inte på ett konventionellt sätt.
I Nationalmuseums utställningskatalog Mariabilder från 1989 skriver hon: ”Maria är alla kvinnor och alla barn är heliga, om inte det är sant är det mesta kring Maria helt ointressant.”
För över fyrtio år sedan flyttade Anita och maken Kjell Grede, som var känd filmregissör, till prästgården norr om Nyköping. Här skapade de sig ett härligt konstnärshem där familjen hade gott om utrymme för både barn och skapande. Kjell är död sedan några år tillbaka, barnen vuxna, nu bor Anita här själv.
— Det är ensamt såklart och jag saknar våra samtal när vi löste världsproblemen vid köksbordet, säger Anita som i högsta grad är aktiv i sitt skapande och inte har några planer på att sluta.
På övre våningen har hon inrett en ateljé med en fem meter bred upprättstående vävstol. På väggen hänger en av hennes gobelänger; ”Kvinnor vid havet” som är ca 3 x 3 meter. Det är ju så hon uttrycker sig — stort. I Linköpings missionskyrka hänger en altarutsmyckning skapad av Anita på nittiotalet, den är drygt 25 kvadratmeter.
Hon är representerad både på Nationalmuseum i Stockholm och på Röhsska museet i Göteborg. Hon har haft internationella utställningar; bland annat på Kronborgs slott i Danmark, Svenska institutet i Paris, Viborg i Ryssland, Dubai, Chicago och Philadelphia i USA.
Anita var 26 år gammal när hon fick sitt första textila uppdrag. Det var att inreda regissören Ingmar Bergmans privata biograf på Fårö. En stor gobeläng ingick i uppdraget som tog två år att slutföra. Den fick namnet ”Trollflöjten på Fårö” och innehåller mycket symbolik, detaljer och inte minst Bergman själv. Den hänger fortfarande där i biografen på Dämba.
— Det var en fantastisk tid, med många intressanta samtal och filmvisningar
eftersom Bergman såg igenom hela filmhistorien under den här tiden och jag hade förmånen att få vara hans publik.
Kvinnor med många färdigheter
Men hur började det då? Jo Anita är uppvuxen i Jämtland med kvinnor på landet som hade många färdigheter, bland annat i att väva.
— Min mormor hade vävstolen i köket och när hennes döttrar, som var nio till antalet, kom på besök fick de sitta på gröna träsoffan och klippa mattrasor. Några av våra släktingar hade flyttat till USA och sände ibland säckar med kläder hem som klipptes upp till mattrasor. Jag brukade rota i de där säckarna för att hitta något som var användbart. En gång hittade jag en mörkblå morgonrock i bäcke bölja med rosor på. Den lyckades jag rädda. Efter många års användning; jag hade den på mig varje gång jag låg på BB, så tog morgonrocken slut och klipptes upp i tunna mattrasor blandat med lingarn och invävd i en gobeläng kallad; ”mellan lampan och månen” som sedan köptes av landstinget i Östergötland.
Anita var nyfiken av sig som flicka och ville lyssna både på kvinnorna i köket och på männen som satt i finrummet och diskuterade politik och hur skogen skulle skötas. Hon sprang emellan de båda världarna och det har hon fortsatt att göra hela livet. Samtalen om livet och konsten blev tidigt viktigt för Anita och när hon träffade Kjell kom hon in i ett sammanhang där det kreativa och intellektuella samtalet var vardag. Hon fann sig snabbt tillrätta och tilltalades av dessa konstnärssjälar. Det hon uppskattade var de fria samtalen där inget var tabu. För Anita kom det att bli en självklarhet att det praktiska skapandet och det intellektuella samtalet hör ihop — vilket syns tydligt i hennes gobelänger som alltid förmedlar något mer än ett vackert mönster. Hon utgår ofta från myter om madonnagestalten och inspireras av det kristna budskapet, men tolkar det på sitt sätt. I Anitas verk är det familjen som står för treenigheten. Familjen är ett stående inslag. Dock inte alltid helt idylliskt.
Ett verk vid varje infart
Här i Sörmland har Anita blivit ett ansikte för många inte minst tack vare sin vision att skapa ett verk vid varje infart till Nyköpings kommun — motorvägen, havet och flyget.
Det hela har resulterat i motorvägskapellet ”Ett vindskydd för själen” vid Sillekrog som invigdes 1999. Stella Maris som är en så kallad skyddsmantelmadonna, tre meter hög i trä, som vandrare kan söka skydd i. Hon är placerad på Sävö i den sörmländska skärgården och invigdes 2003. Det senaste projektet som ännu inte är invigt är Moder Jord ute vid Skavsta flygplats. Hon är en urgammal myt som kan förstås på alla språk och här står hon och välkomnar alla. Precis som de två andra verken är hon knuten till en etapp av Sörmlandsleden.
— Det har tagit tid att genomföra de tre mötesplatserna, liksom allt som är nytt möter motstånd. Jag trodde kommunen skulle bli glad och se att det här var ett nytt sätt att samarbeta med kultur som gagnade alla.
— Jag skrev några vägledande ord när jag började med iden om de tre mötesplatserna för tjugo år sedan. ”Vi är alla medskapande i skapelsen, dag för dag. Liksom skyarna skiftar på himlen skiftar också vi färg och sinnelag. Och våra ögon följer fjärilens flykt som för att läsa dess meddelande att kullarna, skogsbrynet och solen som lyser däruppe är vi.”
Arbetet med Moder Jord ingår även i en dokumentärfilm som Anita är regissör till och är under arbete.
En första del visades 2019 på Gamleby filmfestival med inledningen: ”I ett vackert Sörmländskt skärgårdslandskap längs en vandringsled som korsar motorväg och flygplats har hon skapat tre vindskydd som kallas: Vindskydd för själen. Man tänker så bra när man vandrar, säger hon.”
Därför stämmer Anita i filmen träff med människor för att prata om sånt som helighet och vad som gör oss lyckliga idag och vad vi egentligen menar när vi prata om vad som är vårt kulturarv?
—Det här var året före pandemin och förhoppningen är att kunna fortsätta filmandet i år.
Nyköpings kommun har bekostat Moder Jord men avslutat projektet utan att varken tala med Anita eller göra det klart.
-Jag hoppas fortfarande att det finns någon i ledande ställning som kan lägga det här tillrätta och tillsammans med mig ge mötesplatsen en härlig och värdig avslutning.
Mångfacetterad konstnär
Anita är en mångfacetterad konstnär och även ordet har stor betydelse för henne.
Under en tio års period arbetade hon för P1 och skapade en rad egna radioprogram.
När Anita idag ser tillbaka på livet och konsten och människor hon mött och kommit nära men som inte längre finns — blir de samtidigt en inspirationskälla för henne i bild och ord framöver.
— Jag brukar säga att jag är en poet som väver, men nu skriver jag på en diktsamling med arbetsnamnet ”Som om tiden inte fanns”. Samtidigt så vill jag såklart ha en utställning framöver. Det längtar jag efter, om mina slitna händer håller förstås, avslutar Anita.
TEXT & FOTO: CARINA WEDIN (Maj 2021)