Jag kommer från Lappland. Bodde mina första år i en liten by i Kiruna kommun. Att äta och älska surströmming är mer regel än undantag i Lappland. Jag har tills för två veckor sedan hört till dom som inte bara valt bort att äta den, jag har lämnat huset när andra äter. Pallar inte odören. Herre jösses. Varför stoppa något i mun som luktar så illa.

Under 57 år och tre månader var det helt otänkbart, men nu har jag gjort det. Innan jag berättar om hur det var behöver jag tala om varför jag gjorde det.

Jag har en vuxen dotter som vågade äta surströmming tidigare i augusti. Kunde hon så kan väl jag. Inte för att jag tror det ska vara gott utan för att bevisa att jag också kan. Motivation är motorn till allt, och nu var jag motiverad att testa. I början på september var det då dags. Jag och min storebror blev bjudna på surströmming hemma hos vår syster och svåger i en stuga vid Torne älv. Kan ärligt erkänna att jag hade lite ångest inför den kvällen. Luktade på en strömming och la ner den på tallriken igen. Proceduren upprepades några gånger. Konstigt. Den luktar ju inte så illa som jag trodde. Jag hade utgått från att den odör som kommer ur burken, är exakt den samma som hur fisken luktar. Så var det tack och lov inte. Till saken hör att min svåger öppnat burken utomhus i en hink med vatten. Det gjorde att det inte stank inomhus. Nu tordes jag smaka.

Min första lilla provbit var så liten att den knappt syntes. För att vara helt säker på att inte känna någon smak så begravde jag den i ett berg av mandelpotatis, lök och crème fraiche uppe på ett tunnbröd. Isen var bruten. Jag äter surströmming. Bitarna blev större och större och den första strömming tog slut. Nu hände någonting. Min förväntan var att det skulle vara en galet äcklig smak. Den förväntan hade hindrat mig från att våga prova. När det inte var äckligt så blev jag istället nyfiken. Nyfikenheten gav motivationsmotorn mer bränsle. Vad smakar surströmming utan så mycket tillbehör? Dags för den andra strömmingen och när den var slut blev det en tredje. Nummer fyra och fem åt jag helt utan tillbehör. Nu var jag säker på min sak. Nu visste jag vad jag åt.

Det är inte det godaste jag ätit, men också långt ifrån det värsta. Det smakar som inlagd sill och något mer, vet inte riktigt vad. Kommer jag äta det igen? Kanske. Det beror helt på om något annat kan driva min motivationsmotor. Kanske tävla mot min storebror och försöka slå honom i vem som kan äta mest. 

Stefan Kemi