När försvaret krävde utlandstjänst planerade Christer Nordqvist att åka ett halvår till USA för att lära sig Black Hawkhelikoptrar och Afghanistankrig. Men samtidigt sa svärmors arrenda- tor upp sig. Då blev det röda kossor i Näshulta i stället.
Faluröda byggnader i sörmländsk grönska, det var otippat för norrbottningen som växte upp i Kalix och Korpilombolo med föräldrar som drev varsin butik. Efter värn- plikten fortsatte Christer Nordqvist som anställd i det militära och blev så smånin- gom helikopterpilot i Linköping där han levde med sin fru Eva som kom från Mag- da gård i Näshulta utanför Eskilstuna. År 2010 ställde arbetsgivaren villkoret att alla anställda måste göra utlandstjänst. Christers plan var att utbilda sig på Black Hawkhelikopter ett halvår i USA och sedan tjänstgöra ett år i Afghanistankriget. Det kändes inte bra. – Jag började i försvaret för att försvara just Sverige, inte för att kriga åt USA någonstans i världen, dessutom var barnen små och det hade aldrig fungerat, säger Christer. Samtidigt fick svärmor Monica besked att hennes arrendator sa upp sig. Christer och Eva hade rest flitigt med de två barnen till Magda gård, men nu ställdes frågan på sin spets. – Jag hade inte sett en ko innan jag kom till Magda gård, men det var guldläge, jag fick en lantbruksutbildning när jag blev uppsagd från militären och lön under övergångstiden.
Avskräckt av storindustrin
Christer läste på och blev avskräckt av storindustrin i djurbranschen. I stället blev det Rödkullor, en utrotningshotad lantras som syntes överallt i Sörmland från 1800-talet och långt in på 1900-talet. På 1970-talet fanns det bara ett 20-tal kor och två tjurar kvar i hela landet. Idag finns ungefär 2 000 kor, varav Magda Gård har ett 40-tal. – Vi hade inget kapital, men sålde skog. Sen köpte vi en röd traktor, 20 kor och en tjur. Att föda upp lantraser är annorlunda. Kor- na går ute året runt, de äter inte kraftfoder och blir hälften så stora som en Hereford. Till slakt åker två kvigor i en bil som haft samma transportör i tio år. Ju äldre kon blir, desto bättre kött. – Själv äter jag helst kött från de äldsta korna, säger Christer. Magda Gård började med att sälja köttlådor i Stockholm. Det gick utmärkt. – Jag hade på mig mina lortiga arbets- kläder och körde en lerig pickup. ”Nu kommer bonden” ropade de och spred bilder på Instagram.
Ingen dans på rosor Men någon dans på rosor är det inte att vara sörmländsk köttproducent. Kostnad- erna är högre, men priset på köttet ligger inte särskilt mycket över annat nötkött. Då gäller det att använda sin exceptionellt fina råvara. Christer och Eva började fixa kaffe, bullar och mackor till kunderna. Så småningom blev det ett kafé. En granne som hade ett restaurangkök i en lada sålde utrustnin- gen till ett bra pris. Gårdens gamla stall från 1881 byggdes om till restaurang och butik och de anställde en kock. Idag är det restaurangen som står för det mesta jobbet och de största inkomsterna.
Lokala råvaror är grunden Magdakullans restaurang ligger ett par mil från Eskilstuna centrum. Eget kött och gös från en lokal fiskare tillsammans med andra lokala råvaror är grunden. På sommaren har Magdakullans restau- rang öppet torsdag till söndag, under vintern bara på fredagar och lördagar. Det är nästan alltid fullsatt. Många Näshulta- grannar hittar hit, liksom Eskilstunabor, men coronasommaren 2020 slog rekord. Stockholmare på hemester vällde in.
Och vad är framtiden? – Grundidén är att bevara gården, marken och åkrarna. Vi ska inte växa, men vi har just satt spaden i marken för att bygga om ett par gamla statarlängor för bed-and- breakfast.
Text: Anna Jerdén
Foto: David Fernandez