När jag ringer Gunhild Carling så är hon på turné i USA med femton andra musikanter i en buss. Deras tid är fem timmar före vår – så jag väckte henne.
Just nu så åker hon runt med Scott Bradlee’s Postmodern Jukebox, som är kända för att göra jazzversioner av pop- och rockhits. De spelar nonstop både i USA och Europa. Men Gunhild hoppar av i april och fortsätter spela med sitt egna band istället, som består av halva släkten Carling.
– Jag älskar att åka runt och spela och se nya platser. Vi spelar för runt 1500 människor varje kväll i gamla fina teatrar. Det känns viktigare än någonsin att spela och sprida vår musik i dessa mörka tider.
Efter att ha åkte runt i hela USA, hur kom det sig att du i sommar ska spela i lilla Torshälla?
– Min kompis Poppe Linge Gimling* flyttade dit i höstas och han ville börja arrangera konserter i sin nya hemstad. Då var jag den första som han frågade. Jag spelar i Malugn på Dansbandsveckan samma vecka och gör ett stopp i Torshälla på vägen dit.
Eftersom du är född 1975 så borde du vara uppväxt med Michael Jackson och Madonna. Men din musiksmak ser ju inte ut så. Vad hände?
– Jag är uppväxt med jazz. Jag älskar kärlekstexterna i de gamla amerikanska klassikerna. 80-talspopen är bra men den gamla jazzmusiken är ännu bättre. Man kan improvisera, synkopera** och spela blåa ”bluesiga” toner - musiken är mer lekfull.
GUNHILD ÄLSKAR VERKLIGEN att stå på scen och det syns. Till skillnad mot många andra artister, som kanske känner sig tvingade att turnera för att hålla igång karriär och ekonomi, så ger Gunhild energi till publiken med sin äkta spelglädje. När hon spelade i Eskilstuna senast så gick hon och hela bandet ut i foajén under pausen och underhöll.
Vad är det som håller igång dig och gör att du fortfarande tycker det är roligt att spela?
– Det är att spela nya låtar. Publiken däremot skulle nog bli besvikna om jag inte gjorde mina ”konster”. Så det bjuder jag självklart också på.
Jag har sett på ditt senaste album att du nu även gör egna låtar. De skulle kunna ha varit gjorda på 40-talet. Hur kommer det sig?
– Ja, jag gör låtar i Billie Holidaystil, det passar min röst.
Vilka instrument trakterar du?
– Trombon, trumpet, kornett, säckpipa, munspel, piano, blockflöjt, ukulele, harpa, trummor och sedan sjunger jag, steppar och dansar. Jag gör även showbetonade instrumentkonster, som att samtidigt spela på tre trumpeter. Då krävs det mycket luft i lungorna. Det är min brorsa Max som hittar på alla tricks åt mig. Då är det bara att repetera och visa att det går att genomföra.
Hur klarade du pandemin?
– Under lockdown fick jag inte ens lämna huset där jag bor här i USA. Så jag startade ett jazzband med folk som bor i samma hus som jag. Man måste ju få spela. Det var folk från alla miljöer och åldrar. Många kände inte till att det fanns en musikform som hette jazz. Jag delade ut instrument och sedan startade vi med att spela klassikern ”Basin Street Blues”. Vi filmade det hela varje söndag och det blev en stor YouTube-succe med miljoner tittare.
Vad är det som driver dig att uppträda och spela?
– Jag känner att jag vill göra världen lite vackrare. En konstnär måste ha mod, det är bara att ösa på. Vår uppgift är att bygga upp folks självförtroende och skänka lite glädje. Musik är medicin.
NU VAR TURNÉBUSSEN framme i Portland, Maine, och det var dags för Gunhild och bandet att kliva av för att bära in sina instrument i stadens teater. Vårt samtal slutade med ett ”Vi ses i Torshälla i sommar!”
”En konstnär måste ha mod. Det är bara att ösa på”
Aktuell med: Konsert på Holmberget i Torshälla 20 juli i sommar.
*Läs om honom i förra numret av SE HIT
**Synkop är en förskjutning av betoningen inom en takt, det vill säga betoning på ett annat ställe än i den normala pulsen.
TEXT: PETER TORSÉN FOTO: PRESSBILD