Kroppsbyggare som gillar att pyssla


Lusten att skapa och ett genuint intresse för människor har följt Christine Aldis i stor del av hennes yrkesliv. Nu har det landat i en egen verksamhet som hon planerade under lång tid – en social verksamhet för människor som står utanför arbetsmarknaden där man jobbar med att skapa nytt av gammalt.


Med föräldrar som hade heminredningsfirma här i Nyköping var steget inte långt för Christine när hon valde att utbilda sig till dekoratör. Och det var i den sfären hon höll sig under lång tid. Så småningom gjorde hon ett litet lappkast och började jobba som syslöjdslärare i kombination med bild och gymnastik. Då ska väl förklaras att Christine även har ett stort intresse för träning. – Jag styrketränade under många år, inte enbart för att hålla mig i form, utan för att bygga muskler. Jag ville bli så stor som möjligt. Jag har även sysslat en hel del med MMA. För den som inte vet så är MMA en stentuff så kallad fullkontaktsport där sparkar, slag och kast hör till. Christine höll även ett tag på inom sporten som tränare. Träning är fortfarande viktigt men mest för att hålla sig i trim och gärna i form av promenader i skogen hemma i Bettna där hon bor med sin man Quinton från Essex i England. – Vi bor i ett renoveringsobjekt och här får jag såklart utlopp för mycket av min kreativitet.

Jag tänker återbruk så mycket det går vilket ju gör att jag sparar sådant jag kan komma att ha användning för. Och det är verkligen saker som cirkulerar – det handlar inte om samlande. Min man har börjat lära sig att han måste fråga innan det han upplever som skräp åker i eldningstunnan, säger Christine.

Man tar det som finns Lusten att skapa har funnits alltsedan barnsben och då lärde hon sig att man tar det som finns och skapar något av det. Hon tog det med sig in i skolvärlden där hon fångade eleverna med sitt sätt att tänka. – Under en tid jobbade jag på Fontänhuset med människor kopplade till psykiatrin. Här kunde man verkligen se hur bra de mådde när de fick jobba med händerna och skapa något eget. Jag var även på en kurs i USA med fokus på hur det påverkar den mentala balansen att få arbeta med något meningsfullt. I bakhuvudet hade Christine sin idé om en social verksamhet i kombination med återbruk. Det började bli dags att realisera planen så hon plockade fram pärmen där hon samlat tankar och idéer. Under ett år jobbade hon med sin affärsplan. För ganska exakt två år sedan startade hon sitt företag ”One More Time – återbruk och utveckling”. Och resten är historia! – Det är ett socialt företag där människorna är i fokus. Det är personer som av en eller annan anledning har hamnat utanför arbetsmarknaden. På One More Time får de arbetsträning – så mycket de klarar av – i form av skapande.

Alla uppgifter utgår från den enskilda individen, vad den tycker är roligt och vad den är duktig på. En del har aldrig sysslat med kreativt skapande innan men ofta landar de i att de hittar något de gillar. Andra känner sig hemma direkt när det gäller att skapa nytt av gammalt. Det viktigaste är att man vågar prova och känner att det är okej att göra fel.

Vinsten till företaget Att vara ett socialt företag innebär att vinsten går tillbaka till företaget och samarbetet med Arbetsförmedlingen är såklart en viktig del för att det ska fungera. Idag har Christine tre enheter; verkstad i Nyköping, butik och liten verkstad i Oxelösund och även i Trosa sedan kort tid. Idag är det dessutom fyra av de som arbetstränat som fått anställning i företaget. Integration och språkträning för kvinnor är också en del i verksamheten. – Det är kvinnor från olika länder som möts vilket gör att de måste prata svenska med varandra. En av kvinnor har fått jobb i företaget. Jag tycker det är viktigt att visa att det går som nysvensk kvinna att ta sig fram och få ett jobb. Att One More Time skulle finnas på tre platser efter bara ett par år var något Christine aldrig kunde drömma om. – I den bästa av världar så finns One More Time spritt över landet så fler får möjlighet till kreativ arbetsträning, avslutar Christine.

Text: Carina Wedin

Foto: David Fernandez