Nej, ADHD är ingen superkraft som många vill hävda. Det säger Pepe de Nergaard som fick sin diagnos i vuxen ålder. Att leva med ADHD är inte lätt, inte heller att leva med någon som har diagnosen. Men Pepe och har hittat sina strategier för att kunna hantera tillvaron, bland annat har träningen och rätt kost kommit att bli livsviktig för honom.
Grav ADHD är den diagnos Pepe fått. Det finns dock en hel del överlappande symptom med diagnosen Asperger, som numera lyder under begreppet autism, så är han övertygad om att han skulle kvala in även där.
– Jag har mina idéer, säger han och skrattar. Jag fastnar lätt i repetitiva mönster med till exempel frukosten som varit densamma i cirka åtta år och även med rutiner kring sömnen. Jag är också väldigt noga med att påsklämman måste passa ihop med någon färg på påsen. Numera är det hanterbart om jag inte löser det men kan jag matcha påse och klämma blir jag å andra sidan väldigt glad.
Pepe fick sin ADHD-diagnos först i vuxen ålder så i skolan sågs han mest som en jobbig och lågbegåvad skitunge. Trots det genomförde han faktiskt högstadiet med rimligt hög närvaro samtidig med idéen om att han var dum i huvudet hårt cementerad.
– Jag var stämplad av lärarna och fick ta skott för mycket jag inte var orsaken till. Det var jobbiga år men jag hade en hög moralisk tröskel som gjorde att jag ändå oftast var på plats. Det här är också en tid jag inte riktigt minns – känns som om jag har en stor minneslucka över just de här åren.
LIVSLÅNG LÅSNING
Känslan av att inte duga har till exempel lett till en livslång låsning som gör att Pepe har svårt att ta kontakt med människor – av rädslan att bli bortvald.
– När jag var liten skulle jag besöka en kompis för vi hade bestämt att vi skulle leka ihop. När jag står utanför dörren och ska ringa på vågar jag inte, av rädsla för att han ska ha ångrat sig och inte längre vill. Den känslan bär jag med mig fortfarande.
Många med den här typen av diagnoser slussades vidare till praktiska yrkesskolor vid den här tiden. Kanske för att omgivningen inte hade tron på att de skulle klara ett teoretiskt program. Verktygen för att hjälpa dem fanns inte riktigt. Även Pepe gick den vägen. Han utbildade sig till målare.
– Problemen kom när jag började jobba. Jag var alldeles för noggrann vilket gjorde att allt tog för lång tid för att arbetsgivaren skulle vara nöjd. Det blev en rätt mörk period för mig då jag fick kritik för att göra ett för bra jobb. Det resulterade i hög frånvaro och dåligt samvete på så många plan och psykisk ohälsa. Utgången var given och snart var jag arbetslös.
Efter en tid började Pepe arbeta med ungdomar och för första gången kändes allt enkelt.
– Jag kunde vara mig själv. Och kände igen mig i så många av ungdomarna att jag verkligen nådde fram till dem och hade något att ge.
HITTAT SITT KALL
Pepe hade hittat sitt kall – han skulle jobba med människor. Han utbildade sig; först till fritidsledare sen till yrkeslärare och jobbade därefter några år med ungdomar i Skövde. Sen kom den stora smällen som satte käppar i hjulet för honom. Han fick ett antal mindre strokes i hjärnan och blev sjukskriven i två år. Nu var det en tid fylld av rehabilitering.
I Skövde hade Pepe jobbat med en pojke som blivit felaktigt hobbydiagnostiserad med ADHD av lärarkollegiet. Han kände igen sig mycket i pojkens skolsituation och mående. När Pepe flyttade tillbaka till Nyköping började han också löpträna. Korta sträckor på sådär fyra eller fem kilometer. Det han konstaterade var att löpningen fick honom att må bra men det till trots hade han svårt att anpassa sig till sin nya livssituation efter flytten till Nyköping; nytt jobb, ny bostad, sambo för första gången på tolv år och så vidare. Han ville veta varför; hade han också någon form av diagnos. Han kontaktade vårdcentralen för att få en utredning och resultatet var inte överraskande – grav ADHD.
– Att få diagnosen ställd kändes dubbelt – inget förändrades ju. Samtidigt var det skönt att veta att jag inte är dum i huvudet, att det beror på min diagnos att saker i mitt liv inte alltid fungerat. Det var många bitar som föll på plats. Det ger också en viss tyngd att kunna förklara för andra varför jag gör vissa saker. Jag kan vara lite ledsen över att jag inte fick den hjälp jag behövde när jag växte upp så – att inte fungera som alla andra kan vara väldigt stigmatiserande.
OBALANS I DOPAMINSYSTEMET
Genom livet har Pepe dock hittat strategier som fått livet att fungera. Det han upptäckte när han började träna var att han hittade ett lugn och balans. Orsaken till just ADHD är att man har en brist och obalans i dopaminsystemet och eftersom träning frisätter och ökar dopaminet blir det en positiv balans för den med ADHD.
– Idag tränar jag i princip varje dag – gärna två gånger om tiden tillåter det. När jag jobbar går jag ut och springer på rasten – då klarar jag resten av arbetspasset bättre.
Och numera handlar det inte längre om några kilometer när Pepe ger sig ut. Han tränar traillöpning, vilket innebär löpning på naturstigar – över stock och sten. Han tränar även swimrun där man växlar mellan simning i sjö eller hav och löpning. Den idoga träningen har också resulterat i en och annan tävling – och inte vilka tävlingar som helst. Han har genomfört flera ultramarathon; bland annat Ultravasan på 90 kilometer. Två år i rad har Pepe även deltagit i ”Ö-till-ö – The Swimrun World Championship” – som är en av de tuffaste swimruntävlingarna i världen. Den totala distansen är på 70 kilometer, varav 61 kilometer är traillöpning och 9 kilometer är simning på öppet hav. Tävlingen startar på Sandhamn och slutar på Utö i Stockholms skärgård.
– Och det är ännu svårare än det låter, säger Pepe. Jag är väl lite av en äventyrare och lockas av de här tuffa utmaningarna. Men jag vill också trycka på att jag inte tränar för att prestera, jag tränar först och främst för att få ett fungerande liv. Tävlingarna har egentligen kommit att blivit ett roligt mervärde.
GÖR NYTTA
Idag arbetar Pepe inom socialpsykiatrin. Ett jobb han trivs med och där han känner att han gör nytta – mycket tack vare sin diagnos verkligen kan hjälpa andra och leverera något slags hopp. Han är också aktiv, och en av ambassadörerna i organisationen Hjärnkoll som vill arbeta för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa.
– Som ambassadör är jag ute i olika sammanhang och föreläser om hur man kan hitta strategier för att kunna hantera sitt liv med diagnosen ADHD. Det här är något jag verkligen vill göra mer av, säger Pepe.
På frågan om ADHD verkligen är en superkraft svarar Pepe:
– Njae, det vill jag nog inte påstå om man ställer det i kontrast till hur stora problem det kan vara både för en själv och inte minst för den man lever ihop med. Men jag tycker om att det kan finnas vissa positiva delar med att ha diagnosen – men att kalla det superkraft är en stor överdrift.
TEXT: CARINA WEDIN
FOTO: PETER FRÖJD
”Genom livet har Pepe dock hittat strategier som fått livet att fungera. Det han upptäckte när han började träna var att han hittade ett lugn och balans.”