Bruno Mitsogiannis är en av våra största musikalstjärnor med roller i ”Jersey Boys”, Lasse
Holm-musikalen ”De’ e’ det här vi kallar kärlek”, Queenmusikalen ”We Will Rock You” och
många fler. Han är lite under radarn men rör sig ändå på de stora scenerna. Förra året var han
bland annat med på Diggiloo-turnén. Peter Torsén träffade honom i hans hemstad Norrköping
för en fika och ett samtal.
Har du kommit in i en 40-årskris än?
– Tja, jag brukar ibland känna lite småskavanker i kroppen och skyller det
då på att jag närmar mig 40. Men jag är ingen grubblare utan lever i nuet.
Bruno berättar vidare att han inte oroar sig över att jobben ska ta slut framöver.
Det har alltid löst sig.
– Men jag kan få lite panik när jag tänker på att jag ska göra det här resten
av livet. Brunos dröm, i sin ungdom, var att bli idrottslärare. Musiken kom dock i vägen
för den drömmen. Men efter att ha sjungit live i gymnasiet fick han ett
erbjudande om att uppträda på Wallmans Salonger.
– Efter det - så har det bara runnit på. Jag har aldrig hunnit att plugga vidare.
Än idag hade det varit ”nice” att bli lärare. Men idag vet jag ändå att det
aldrig kommer att ske.
Du var med om en läskig olycka på scenen häromåret. Får man en tankeställare då?
– Nej, det gav ingen tankeställare men däremot så är jag mer vaksam över
saker och ting på scenen nu för tiden. Däremot fick jag en tankeställare under
pandemin. Jag hade precis innan åkt på en stor arenaturné med grabbarna från
musikalen Jersey Boys och vantrivdes
och hade hela tiden prestationsångest. När pandemin slog till blev jag av med
alla jobb och tyckte faktiskt det var jätteskönt. Att slippa prestera hela
tiden. Men sedan blev ju pandemin så lång. Så efter att jag gick i terapi fick
jag tillbaka lusten att uppträda igen. Jag lärde mig att bara njuta av att stå på
scen och inte tänka på att prestera.
Hur startade din musikkarriär?
– Min mormor Gerd var en bra sångerska, så min musikalitet kom nog från
mammas sida av släkten. Men det var när en kompis spelade ”Knockin on
Heaven´s Door” på rasten i 6:an som jag tände på musik och bildade band.
Det var min bror Daniel som fick in mig på riktigt i artistvärlden.
Hur kom det sig att du hamnade i musikalvärlden?
– Jag fick jobb i Norrköping på Östgötateatern som musikalartist och
jobbade där i tre år. Efter det kände jag: Aldrig mer musikal! Det kändes inte
som min grej. Men jag fick jobb med Wallmans efter det som gjorde att jag
fick huvudrollen i Queen-musikalen ”We Will Rock You” 2010. Det var ju
mycket rock och det gillade jag.
Skulle du också bara vilja vara Bruno på scen?
– Jag är det också rätt mycket med min vapendragare Peter Johansson.
Det är fantastiskt roligt. Jagar man bekräftelse som artist?
– Det är en extrem boost som man får av publiken. Men det kan vara farligt
också. Det kan bli som en drog. Man vill ha mer och mer. Men det gäller att
ha den under kontroll annars tappar man fotfästet till slut och söker bekräftelse
på alla möjliga sätt. Jag själv känner mig grundad numera och jagar inte
längre bekräftelse, utan bara njuter.
Hur ser din framtid ut?
– Nu i höst åker jag, Peter, Matilda Grün och Petra Wahlgren, från Fröken
Elvis, ut på en turné som heter ”Unplugged”. Vi spelar allt själva och
sjunger mycket stämsång. Sedan blir det en julturné med ”Christmas Night”
tillsammans med Andreas Weise, Wiktoria och den tidigare Idolvinnaren
Nike Sellmar.
Borde inte du och Peter Johansson skriva en låt till Mello?
– Vi har fått förslag på låtar att medverka med men det är ingen som vi
riktigt känt för. När vi har våra konserten är det mycket mellansnacket
och publikkontakten som är vår ”grej”. Det är svårt att få till på Mello. Men
man vet aldrig i framtiden. Vi kanske gör någonting där någon gång.
Har du någon dold talang?
– Ja, jag är rätt hyfsad på många sporter. Spelar fortfarande fotboll och golf.
Jag har alltid haft en vinnarskalle. Igår spelade jag biljard i sex timmar. Och
vann. Jag är ingen dålig förlorare men en väldigt irriterande vinnare.
Vi skrattar tillsammans åt den kommentarer. Kaffet är slut och Bruno
följer mig en bit mot järnvägsstationen och vi hinner även in i en skivaffär, äta
glass och ta lite fotografier i Kaktusparken i Norrköping. Bruno tackar för
sig och är äntligen på väg mot golfbanan.
Vad gillar du bäst?
Champagne eller Pucko: Pucko, alla dagar i veckan.
Musikal eller konsert: Björn & Benny eller Lasse Holm: Jag känner Lasse, så det blir han.
Four Seasons eller Green Day: Jag lyssnar helst på Green Day.
Facebook eller TikTok: Har inte TikTok så det blir Facebook. Men jag är mest på Instagram.
Tsatziki eller Bea: Tsatsiki. Jag är ju halvgrek.
Intim konsert eller arena: Turné eller fast teater: Turné. Jag gillar att göra nya grejer varje dag.
Eldkvarn eller Kent: Kent. Men säg ingenting till de i Norrköping. Ha ha…
"Jag är ingen dålig förlorare
men en väldigt irriterande vinnare"
TEXT OCH FOTO: PETER TORSÉN
Comments