Mats Andersson, nöjeskungen i Eskilstuna, började i sin fars fotspår som säljare men sadlade helt om till nöjesbranschen i början av 90-talet. Men för ett år sedan fick han beskedet som kom att ändra hela hans tankesätt och som numera genomsyrar alla beslut i livet.
Mats Andersson var ”värsta stamkunden” på Royal i Eskilstuna och när någon frågade om han kunde tänka sig att börja jobba extra som bartender sa han ”ja”. Det var här hans långa karriär inom nöjesbranschen startade. Det fortsatte år 1994 i Norrland, där Mats verkade som konsult för att utveckla nöjeskoncept för ägarna av Riksgränsen. De hade även nöjeskomplexet Blå Avenyn med bar, nattklubb, hotell och restaurang.
- Jag jobbade med en kille som heter Cato och vi drev tillsammans Norrlands största krogpärla i Umeå. Det är en fantastisk studentstad och är verkligen ”Norrlands Stockholm”.
Där började resan och vi satte ihop fyra egna stora koncept.
Mats har sedan dess även arbetat med färdiga koncept som Harry´s, O´leary´s, Pinchos och Pitcher´s och därmed lärt sig mycket om konceptstyrning. Vilket slutade med ett delägarskap i Harry´s.
Att skapa och sen att få gå vidare, det är den största tjusningen enligt Mats.
-Jag brinner verkligen för att skapa nya nöjen och att se folk nöjda och glada. Jag har jobbat hårt sedan 1994, jag har liksom aldrig slutat sedan jag vigde livet åt nöjesbranschen.
Mats berättar att branschen utvecklats från oseriöst till seriöst, vilket känns väldigt positivt. En del saker kan dock förbättras anser han:
- Alkohollagen tolkas olika i olika län. Till exempel tillåts öppettider till 05.00 i vissa städer och i andra inte. Det vore bättre om de här sakerna inte bestämdes på tjänstemannanivå utan att det fanns mer tydliga regler som ger lika villkor att driva restaurang oavsett vilken kommun man befinner sig i.
Överlag är Mats nöjd och han är glad över att få arbeta i en bransch han älskar. Men för ett år sedan kom beskedet som för en stund kastade omkull allt. Det började 2020 då Mats fick Covid-19. Symtomen höll i sig och han blev aldrig riktigt bra.
-Både jag och läkarna trodde, att det var post covid. Jag led av en enorm trötthet och folk i min omgivning trodde att jag var utarbetad. Det blev flera läkarbesök innan jag 18 månader senare fick beskedet. Ett beskedet som var hemskt att ta emot. De kunde fastställa att jag har en ovanlig form av cancer som endast 20 personer per år under 70 år får i Sverige. Vi träffade en specialist från Sahlgrenska som sa: ”Nu ska vi bota dig och göra den kronisk, du får se den så. Det finns bra behandlingar idag och man kan få många bra år med den här typen av cancer.”
Mats fick ganska omgående börja en behandling med cellgifter och i juni gjordes en stamcellstransplantation och nu följer tre år med kemoterapi. Idag ser han ut att vara frisk som en nötkärna. Hans energi är smittande och hans höga skratt ekar som vanligt i lokalerna. Sjukdomen finns där utan att det syns, men en svår tid är på sätt och vis över:
-Det var verkligen jättetufft att skriva testamente, göra planer för barnen och att träffa psykologer. Det var tufft ända tills att man accepterade situationen. Nu - nästan ett år efter allt startade - ser jag livet på ett helt annat sätt.
Mats är medveten om att han springer väldigt fort hela tiden, men har blivit tvungen att lägga om saker i livet.
- Läkaren har ordinerat strikta förhållningsregler, jag ska äta, sova och helst gå på toaletten (!) på samma tider, vilket är svårt för mig i mitt yrke. Jag och min fru har ju ofta mötts i dörren när hon kommit hem från jobbet och mitt jobb börjat, så på 27 år har jag aldrig lagt mig med min fru klockan 22.00, vilket jag gör nu. Det är fantastiskt - det borde jag ha kommit på tidigare!
Mats är glad över möjligheten att kunna fortsätta göra det han älskar. Han ser fram emot nyöppningen av Vinäger vinbar, uppbyggnaden av nya restaurangen Kasai och att få fortsätta att utveckla flera olika hotell- och restaurangverksamheter. Nog låter det som att Mats Andersson fortfarande springer… men nu kanske med ett aningen lägre tempo.
Text: Susanna Perämäki Foto: Peter Torsén