Peppe Maier - Ted Gärdestads sista basist


Peter ”Peppe” Maier drömde om att stå på de stora scenerna sedan barnsben hemma i Torshälla. Det blev en krokig resa med rockband, dansband och till sist ett band som kom till som en ”kul grej”. Rock´n´Roll Machine, även kallad Maskinen, gick från partyband till ett av Sveriges bästa coverband. Samarbetet med musiklegenden Ted Gärdestad gav Peppe och bandet en plats på de absolut största scenerna.


Efter att Rock´n´Roll Machine hade kompat ett stort antal kända och mindre kända artister så ville de förverkliga drömmen om att få upp Ted Gärdestad på scen igen.


Året är 1991 och ingen trodde egentligen på att de skulle lyckas. Ryktet sa redan då att han inte var frisk. Men de ringde runt till sina kontakter och alla sa att det är omöjligt och ingen hade ens någon kontaktuppgift till Ted. Till sist fick de tag i en dam som skötte ekonomin i ABBAs studio Stockholm. Hon hade inget telefonnummer men väl hans adress, eftersom hon hade gjort en utbetalning till honom


Skrev ett brev till Ted

Peppe skrev ett brev, utan alltför mycket förhoppning om svar. Han skrev sitt telefonnummer längst ned i brevet. Det gick några veckor och telefonen ringer hemma hos familjen Maier, Hustrun svarar.


– Hon såg helt konstig ut och lämnar över luren till mig. Det var Ted! Och han kunde tänka sig att spela med bandet om han fick vara en hemlig gäst. ”Maskinen”, som bandet ofta kallas, hade redan en spelning på ”Frimis” i Örebro. Så där skulle Ted göra sin comeback på scenen efter många år i Baghwanrörelsen och psykisk ohälsa.


Väl på scenen presenterade Peppe kvällens hemliga gäst under introt till låten Satellit: TED GÄRDESTAD! Men publiken verkade tro att det var ett skämt. Ingen brydde sig riktigt förrän Ted stod där på scenen. Hela publiken sjöng med i alla låtar och Peppe såg till och med vuxna män gråta… av glädje.


Allt gick väldigt bra så våren 1992 bestämde sig Ted att satsa på en helt egen show. Även denna gång med eskilstunagänget som kompband. Teds broder Kenneth, som skrev texterna till alla låtar, hjälpte till med mellansnacket. Ted var inte någon ”publikfriartyp”, berättar Peppe.

– Vi frågade Ted om vi kunde ändra lite i arrangemangen av låtarna och att låta publiken sjunga själva i refrängen av Satellit för att få igång stämningen. Ted svarade på den enkla frågan, kort och gott med ett: NEJ!

Det blev 100 konserter tillsammans med Ted mellan åren 1991-96.

– Det fanns perioder under den tiden då han var så sjuk att han inte kunde spela. En gång skar han sig i handen med en osthyvel för att slippa uppträda. Vi i bandet pushade aldrig honom att spela utan vi kände av hur han mådde. Ofta var han en ”normal” kille och en i bandet. Han kunde berätta om sin första fylla och vad hans föräldrar tyckte om det. De var helt emot alkohol. De fick Ted och Kenneth att lägga till ett ”d” i titeln till klassikern Sol, vin och vatten.

Nära varandra Ted och Peppe kom nära varandra under den här tiden. Peppe var någon han litade på. Han kunde berätta om rösterna som han hade i huvudet.

– Jag förstår inte hur han stod ut.


Kenneth Gärdestad sa för några år sedan i en intervju:

– Av alla de som spelade med Ted var Maskinen de som bäst kunde hantera Ted och hans sjukdom.


Till sist blev Ted så dålig så vi kunde inte fortsätta att spela med honom. Vi ville inte att det skulle bli en ”freak-show”. Så vi bestämde att göra ett uppehåll tills han mådde bättre. Tyvärr blev det aldrig fler spelningar. Sommaren 1997 tog han sitt liv.


Pausen blev längre än vad man hade tänkt sig. Men i början av 10-talet satte ”Maskinen” ihop en hyllningsföreställning till Ted och hans musik. Då tog det fart igen. Nu väntar man på att pandemin lugnar ned sig så bandet kan fortsätta att åka riket runt igen med sin föreställning. I väntan - så har Peppe skrivit ned sina minnen som nu finns att köpa i alla välsorterade bokhandlare.

Text: Peter Torsén

Foto: Privat