Ibland tar livet tvära vändningar. För Jessika förändrades tillvaron när hennes pappa dömdes för mordförsök och fick ett långt fängelsestraff. Som 19-åring klev hon in i en roll där hon tog på sig sin pappas dåliga mående samtidigt som hon skötte allt praktiskt. Idag vill hon hjälpa andra anhöriga i samma situation – en grupp hon tycker har glömts bort.
Jessika Sillanpää växte upp i lilla Smedjebacken i en trygg familj med föräldrar som var egna företagare. Efter många år tillsammans skiljde sig föräldrarna och när Jessikas mamma träffade en ny man var det en situation som hennes pappa hade svårt att hantera. Jessika hade många samtal med honom och när hon åkte utomlands för att tävla i hip hopdans kände hon hur dåligt han mådde och sa till honom över telefon ”gör nu inget dumt.”. Det hela slutade i ett svartsjukedrama där både Jessikas mamma och den nya mannen blev knivskurna. En händelse som blev lite av en skandal i Smedjebacken där alla visste vilka familjen var och nu med en förövare som tidigare levt ett helt vanligt liv. – För mig kom det såklart som en chock, allt bara svartnade. Jag hade dessutom alltid varit den som stått min pappa närmast så när mamma sa till mig ”Jessika, du är den enda som kan finnas för din pappa just nu” så stakade hon ut riktningen för mig. Det var okej att finnas som ett stöd för honom. Vad det skulle komma att innebära förstod jag inte då.
På plats under rättegången Jessika fanns på plats under rättegången vilket var en underlig känsla då det handlade om både hennes mamma och pappa – men på olika sidor. – Det var första gången jag såg min pappa sedan allt hänt och när vi tittade på varandra började vi båda gråta. Man yrkade på tio år men han dömdes till åtta år för bland annat mordförsök och olaga hot, frigiven efter fem år med fotboja. Jessika tog sin pappas liv i sina händer under fängelsetiden, det blev som ett medberoende. Hon hjälpte honom praktiskt med räkningar och annat som fortsätter löpa på trots att man sitter i fängelse. Dessutom blev hon pappans främsta samtalspartner när det gällde hans dåliga mående. Hans problem, blev hennes. Varken han eller Jessika själv förstod hur det påverkade henne. – Alla inblandade fick hjälp med att hantera situationen utom vi barn, berättar Jessika. Jag hade förmodligen hanterat det helt annorlunda om jag fått hjälp från början. Jag slängde bort fem år av mitt egna liv, var helt dränerad och kraschade helt när jag var 24 år.
Perspektiv på situationen Nu tog Jessika kontakt med en psykolog. Hon fick hjälp och perspektiv på situationen och insåg att hon tagit ett ansvar som inte var rimligt. Hon började fundera på vad hon ville med sitt eget liv och kunde nu även distansera sig mer och mer till sin pappa. – Jag utbildade mig och hade dansen som en ventil, den betydde mycket för mig. Jag slutade att ta ansvar för min pappas liv och mående och numera har vi en regelbunden men inte så tät kontakt. Idag bor Jessika i Nyköping och jobbar på Stua med fokus på verksamhetsuppdraget ”Stolt mat i Sörmland”. Hon stortrivs med det hon gör. Men inte desto mindre lägger hon nu mycket tid på det som hänt. Att berätta om det hon varit med om är, trots skamkänslor, ett måste för Jessika. Hon vill hjälpa andra i samma situation. Ett stort steg är boken hon börjat skriva, som en redaktör tittar på i detta nu. – Jag vill göra skillnad och få såväl kommuner som kriminalvården och även dömda att förstå vad vi anhöriga ställs inför. Hade jag haft någon att vända mig till tror jag det hade betytt jättemycket för mig och jag hade bromsat upp mycket tidigare. Det är så mycket som är främmande för oss bara en sådan sak som att besöka den dömde på fängelset vilket är en märklig upplevelse. Jag var inte alls förberedd på hur det skulle vara.
Jessikas Story
Föreläsningar, sociala medier, digitala samarbeten, nätverksträffar, film – Jessika har många tankar kring hur hon ska kunna nå ut brett till dem som behöver det. Hon gör det under namnet ”Jessikasstory” som även är namnet på hennes hemsida. Hon har dessutom varit med i P4 Sörmland och berättat sin historia. – Jag förberedde min pappa på att jag skulle vara med. Han hade först lite svårt att hantera det och var orolig för var folk skulle säga. ”Jag trodde inte det skulle bli såhär uppmärksammat ” sa han. Men samtidigt märkte jag att han också var lite stolt. Hennes engagemang har gjort att hon även fått sina syskon att börja bearbeta händelsen. – Det här blir som en reningsprocess för oss allihop, avslutar Jessika.
Text: Carina Wedin
Foto: Robyn Nordlund