Jag träffade Heikki Pohjolainen en höstlik eftermiddag i januari. Han är välbekant för mig och många eskilstunabor som en av ägarna till den legendariska restaurangen Makkara Yksi på Söder i Eskilstuna. Den hade han tillsammans med sin son Anton där de serverade korv och
finsk öl. Makkara är det finska ordet för korv. Namnet på restaurangen är en ordlek. Översatt till svenska blir det ”Korv ett”, precis som bilen; Corvette. Restaurangen är såld sedan några år och Heikki och hans son har gått vidare i livet.
- Det var en härlig far och sonresa. Vi hade från början planerat att ge det fyra år av våra liv. Och så blev det, säger Heikki.
Heikki blev i fjol också känd för övriga Sverige genom att vara med i dejtingprogrammet Hotell Romantiks andra säsong. Där tog han för sig från första dagen.
- När jag väl var där så fanns det ingen anledning att hålla sig i bakgrunden.
Hotell Romantik är programmet som ger äldre människor möjlighet att hitta kärleken. Det har fått stort genomslag tack vare sin värme och humor. Allt äger rum på ett vackert hotell där deltagarna får chansen att njuta av romantiska middagar, roliga aktiviteter och tid att verkligen lära känna varandra. Till skillnad från många andra dejtingprogram riktar sig Hotell Romantik specifikt till seniorer. Programmet hyllar kärleken även i äldre år och utmanar föreställningen att ålderdomen inte rymmer passion eller romantik. Över en miljon tittar på varje avsnitt.
Hur kom det sig att du hamnade i Hotell Romantik?
– Det var min son Anton som tyckte att jag såg lite låg ut och anmälde mig i smyg. Så under en resa, som jag gjorde, fick jag mejl från ett produktionsbolag och de bad mig att skicka in ett videoklipp där jag skulle berätta om mig själv. Eftersom jag fick reda på att det var över 1500 som sökte, och inte ville göra sonen besviken, så svarade jag. Väl hemma från resan så åkte jag till Stockholm och träffade redaktörer, producenter och psykologer. De ringde redan dagen efter och meddelade att jag kom med.
Heikki berättar vidare att det jobbigaste med inspelningen var den långa väntan efteråt. Det tog nästan ett år innan det visades på TV och att han fick berätta om sin medverkan där.
– Det var också en chock att se mig och Marie-Louise kyssa varandra på stora affischer i tunnelbanan och i många tidningar. Det hade jag inte förväntat mig.
Hur länge var ni i Portugal och filmade?
– Vi var där i 10 dagar men då var två av dem resdagar. Det var rätt tufft. Från 8 på morgonen till 22 på kvällen ska man vara disponibel och vara beredd på att filmas. Man har mikrofonen på hela den tiden - så man fick passa sig att lägga av en ”brakare”, berätta Heikki och skrattar gott.
Var det många som arbetade med produktionen?
– Det var över 30 personer som jobbade och det var inte bara de som gjorde ljud och bild utan även andra
.
Heikki berättar att det även var lite skådespel. Det behövdes för att få lite drama. Det hade nog varit ett väldigt tråkigt TV-program annars. Vissa incidenter är regisserat men Heikki intygar att han var sig själv hela tiden och att det var riktiga känslor som tittarna fick se.
– Marie-Louise och mina känslor för varandra var äkta. Vi har fortfarande lite kontakt med varandra. Även Åsa från Kiruna och jag håller kontakten.
Heikki Pohjolainen fyllde för några månader sedan 70 år. Jag frågar honom om han har åldersnoja.
– Nej då, jag är nyfiken och känner lust till livet. Jag har också haft turen och få vara någorlunda frisk. Då finns det ingen anledning att känna ångest. Mitt motto är ”Jag har inte tid att inte leva”
Med det mottot har han nu också skrivit sin första poesibok, ”I huvudet på en begravningsbyråtransportör”. En bok full av tänkvärda dikter om livet och döden. Han arbetar som chaufför på en begravningsbyrå så han vet vad han skriver om.
Han är en vis man, denne Heikki, som fortfarande är nyfiken på framtiden.
Det börjar nu skymma över Eskilstuna och jag tackar Heikki för ett trevligt samtal. Han berättar till sist att ”Eskilstuna har haft ett stort leende mot honom”. Jag förstår honom direkt. Bättre än så kan man inte säga att man trivs där man bor.
KÄR-LEK
Är sjuttio nu
En ojämn
Men en bra resa
Är fortfarande
Nyfiken
Och känner lust
Har inte tid
Att inte leva
Har köpt en nästrimmer
För personligt bruk
Vill vara fin
Utifall det händer
(Från Heikki Pohjolainens diktbok)
TEXT & FOTO: PETER TORSÉN
Comments