Pensionerad och passionerad

Bättre Torsént än aldrig - Med Peter Torsén


Då har den dagen kommit. Den som man i fantasin trodde var långt, långt borta i framtiden. Långt bortom år 2001. Nästan Science Fiction. Dagen P. P som i PENSIONÄR! Jag fyllde 65 år för några veckor sedan och det betyder då att jag är en äkta pensionär. En senior, gamling, friherre, veteran. Men jag kan ändå inte mentalt se mig som någon som har jobbat klart. En som sitter vid köksbordet och löser korsord, dricker kaffe och doppar mandelkubb.

Inget fel med varken korsord eller mandelkubb men det var kanske bara min fördom i yngre år att pensionärer i princip bara väntar på det bittra slutet och fyllde dagarna med enkla tidsfördriv tills dess. Nu som ”vuxen” har jag självklart förstått att min fördom bara var en... fördom. Idag är pensionärer ofta ”passionärer”. De är passionerade, de lever i nuet, reser, upplever kultur, kan fortfarande vara kära, vetgiriga... och kan med gott samvete sova middag. Visst kanske ”de” pratar mer om sjukdomar och uppskattar inte längre den engelska filmen ”Fyra bröllop och en begravning”. Det är ju nuförtiden tyvärr ofta tvärtom.

Men mina första veckor som nybliven passionär har varit ungefär som vanligt. Jag jobbar, i dessa coronatider, lite på halvfart. Skillnaden är att ”någon” sätter in en slant på mitt konto varje månad. Det är ju trevligt. Och att slippa betala full biljett på tåg och bio gör inte så mycket. När man nu får gå på bio eller trängas på tåg igen. Och rabatt på Ica gör inte heller så ont. Men något som jag själv alltid har tänkt på, redan som vetgirig tonåring, är att lära från de äldre. Alla har en historia att berätta. Någon kunskap eller visdom att lära ut. Så kom igen, ungdomar... Vad vill ni veta?

Peter Torsén, skribent